När 100% inte längre räckte

Den 28 november 2025 gick jag hem från jobbet. Jag hade nått min gräns.

Jag blev sjukskriven för utmattningsdepression.

Det är fortfarande lite märkligt att skriva de orden. Inte för att jag skäms, utan för att det tog mig så lång tid att förstå hur illa det faktiskt hade blivit.

Jag vill dela med mig av den här resan. Inte för att få sympatier eller fastna i det som varit, utan för att jag tror på att vara ärlig med livet. Även när det inte riktigt blir som man tänkt sig.

För mig handlar det här om att förstå, lära, förändra och successivt hitta tillbaka till mig själv. Kanske inte till exakt samma person som tidigare, utan till en version av mig själv som kan fortsätta vara driven, nyfiken och målmedveten, men som också har lärt sig att stanna upp.

För att förstå hur jag hamnade här behöver jag backa bandet lite.

Jag har alltid varit en person som ger 100 %

Jag har alltid ställt höga krav på mig själv. Det är en del av vem jag är, och mycket av det tycker jag faktiskt väldigt mycket om.

Jag älskar den version av mig själv som är extremt driven, nyfiken och tålmodig. Som kan grotta ner sig i något, utforska, testa och fortsätta framåt även när det är pisstråkigt. Som kan hålla fast vid ett mål och göra jobbet som krävs för att komma dit, även när det inte finns några genvägar.

Jag bryr mig väldigt lite om vad andra tycker och tänker om mig. Det viktiga är vad jag själv tycker om den person jag är och hur jag väljer att leva mitt liv.

Jag älskar mig själv. Inte för att jag är perfekt, utan för att jag känner mig själv, vet vad jag står för och uppskattar den jag är.

Jag hämtar gärna inspiration från människor med ett starkt driv. Människor som vågar tänka stort, utmana sig själva och faktiskt göra jobbet som krävs. Jag känner ingen avundsjuka inför andras framgångar. Tvärtom blir jag inspirerad av vad människor kan åstadkomma när de bestämmer sig för något.

Jag vill själv utforska min potential. Se vad jag kan åstadkomma och hur långt jag kan utvecklas.

Det gäller egentligen det mesta i livet. Jag vill engagera mig, lära mig nya saker, utvecklas och känna att jag lever.

Men det finns en baksida med att alltid ge 100 procent.

När man vill ge allt överallt är det lätt att till slut inte ha någonting kvar till sig själv.

Det har jag fått lära mig den hårda vägen.

Livet blev inte riktigt som jag hade tänkt mig

Jag är pappa till tre fantastiska tjejer: Ella, 10 år, Signe, 7 år, och Ines, 4 år.

Att bli pappa är något av det största som hänt mig. Det är en roll som betyder mer än jag någonsin kan beskriva.

Men livet som förälder blev inte riktigt som jag hade föreställt mig.

Ella föddes med en allvarlig hjärnskada. Hon har ingen talförmåga och kommunikationen är utmanande och hon behöver hjälp med i princip allt i sin vardag.

Det innebär att vår tillvaro ser annorlunda ut än den gör för många andra familjer. Det krävs anpassningar, planering, tålamod och ett stort ansvar. Det är en verklighet som påverkar hela familjen och som alltid kommer att vara en del av våra liv.

Men det finns också en sorg i det.

En sorg över att livet inte blev som jag hade föreställt mig. Över sådant som jag trodde skulle vara självklart, men som blev annorlunda. Över upplevelser, möjligheter och delar av det familjeliv jag en gång hade sett framför mig.

Det är en sorg som kan vara svår att sätta ord på.

För samtidigt finns där en enorm kärlek till sitt barn. En kärlek som inte går att jämföra med någonting annat.

De känslorna kan existera sida vid sida. Det ena tar inte bort det andra.

Under många år tror jag att jag framför allt fokuserade på att få vardagen att fungera. Att lösa det som behövde lösas, ta nästa steg och hantera det som fanns framför mig.

Det fanns alltid något att göra. Något att planera, något att ordna eller något som behövde fungera.

Först för ungefär ett år sedan kände jag att jag verkligen behövde börja bearbeta sorgen på riktigt.

Det är märkligt hur man kan vara så bra på att hantera saker praktiskt, samtidigt som man skjuter undan det känslomässiga.

Man fortsätter framåt. För det finns alltid något som behöver göras.

Och ibland fungerar det.

Tills det inte längre gör det.

Your Success Växjö – några av de bästa åren i mitt liv

2013 startade jag Your Success Växjö.

Under ungefär tio år drev jag verksamheten på heltid, och det var utan tvekan några av de bästa åren i mitt liv.

Jag älskade det. Verkligen.

Att få arbeta med träning, hälsa och människor. Att följa människors utveckling, hjälpa dem att nå sina mål och vara en del av deras resor.

Alla samtal, skratt, utmaningar och relationer som byggdes längs vägen.

Det var så mycket mer än ett jobb. Det var en stor del av min identitet och mitt liv.

Men till slut blev det för mycket att få ihop. Trots förändringar och försök att hitta en mer hållbar vardag valde jag hösten 2023 att ta en anställning.

Jag bytte bransch och började arbeta som säljare och produktägare.

I efterhand tror jag att jag underskattade hur stor den omställningen faktiskt skulle bli.

Nytt jobb. Ny bransch. Nya kollegor. Nya rutiner. Nya förväntningar och en helt annan vardag.

Och mitt i allt detta fanns också en sorg som jag nog inte riktigt förstod vidden av då: att inte längre få träffa alla mina underbara kunder på Your Success Växjö.

Jag hade inte bara bytt arbete. Jag hade lämnat en stor del av det liv jag hade byggt upp under tio år och som jag verkligen älskade.

Det var en mycket tuffare omställning än jag hade kunnat föreställa mig.

Men där och då gjorde jag det jag alltid hade gjort.

Tog nästa boll, löste nästa problem och fortsatte framåt.

Ett hus, en familj och tusen beslut

Som om inte allt annat vore nog valde vi mitt under pandemin att bygga hus.

Vi byggde med LB-Hus och gjorde en hel del själva, med hjälp av snickare och andra yrkespersoner. Vi fixade med tomten, övervåningen och garaget. Tomten som skulle styckas av låg på en fornlämningsrik åker, så vi hade till och med arkeologer på plats som grävde.

Och sedan var det alla val.

Material, lösningar, färger, detaljer och beslut som skulle fattas. Miljontals känns det som i efterhand.

Vi ville skapa ett hem för familjen och gjorde det vi behövde göra för att komma dit.

När jag ser tillbaka kan jag konstatera att det var många stora saker som pågick samtidigt.

Familjeliv, sorgen kring Ella, karriärsbyte och husbygge.

Vart och ett för sig krävande, men tillsammans blev det en belastning som jag nog inte riktigt tog in.

Jag var så upptagen med att få allting att fungera att jag inte märkte hur mycket det kostade mig.

När jag började tappa bort mig själv

Under hösten 2025 började jag märka att något inte stämde.

Det var inte bara vanlig trötthet efter en intensiv period. Jag kände inte längre igen mig själv, varken i huvudet eller i kroppen.

Jag började glömma saker. Sådant som tidigare varit självklart. Jag kunde glömma att hämta barnen. Jag sov extremt dåligt, blev lättirriterad och kunde börja gråta utan att riktigt förstå varför.

Och tröttheten …

Jag var så otroligt trött.

Ändå fortsatte jag.

Det är nog en av de saker jag har funderat mest på efteråt. Hur man kan märka att någonting är fel, men ändå fortsätta försöka lösa det genom att göra det man alltid har gjort.

Ta i lite till. Skärpa sig. Hitta en ny rutin. Bli mer effektiv. Hitta en lösning.

Jag hade blivit så van vid att vara den som löser saker att jag nästan glömde bort att jag själv också behövde må bra.

Jag tror att jag någonstans på vägen tappade bort mig själv.

Inte över en natt, utan gradvis.

Jag hade fullt upp med att vara pappa, ta ansvar, arbeta, prestera och försöka få livets alla delar att fungera.

Men när stannade jag egentligen upp och frågade mig själv hur jag mådde?

Jag minns dagen den 28 november väldigt väl.

Det var som att jag till slut fick inse det jag så länge hade försökt ta mig förbi.

Nu orkar jag inte längre.

Jag ger upp.

Det var ungefär så det kändes just då.

Men i efterhand tänker jag att det inte var mig själv jag gav upp. Det var försöket att fortsätta som vanligt, trots att jag inte längre hade förutsättningarna för det.

Jag gick hem och blev sjukskriven för utmattningsdepression.

Jag var helt slut.

Samtidigt är jag väldigt tacksam för hur jag blev bemött. Min arbetsgivare, mina kollegor och läkaren visade förståelse och bidrog till att situationen, trots allt det jobbiga, kändes tryggare.

Det betydde mycket.

Att hitta tillbaka – och förstå vad som faktiskt är viktigt

Den här resan har lärt mig att återhämtning inte riktigt fungerar som jag kanske hade önskat.

Jag är van vid att sätta upp mål, skapa en plan, göra jobbet och följa utvecklingen. Jag tycker om att se framsteg och känna att jag är på väg någonstans.

Men återhämtning går inte alltid att styra på det sättet.

Det finns dagar som känns bra och dagar som känns mindre bra. Det finns saker jag tidigare gjorde utan att tänka som jag nu behöver förhålla mig till på ett annat sätt.

Och det finns en utmaning i att inte falla tillbaka i gamla vanor när energin börjar komma tillbaka.

För det är lätt att bli ivrig.

Att känna sig lite piggare och direkt vilja göra mer. Att få en idé och vilja sätta i gång. Att börja planera, utveckla, träna, prestera och lösa problem igen.

Jag känner ju mig själv. Jag vet hur mitt driv fungerar.

Och jag vill fortfarande vara den där personen som är nyfiken, målmedveten och beredd att lägga ner arbetet som krävs för att nå sina mål.

Jag vill fortfarande utmana mig själv, träna hårt, ge mig ut på äventyr och se vad jag kan åstadkomma.

Det är en del av mig som jag inte vill bli av med.

Men jag har också börjat förstå att det finns saker som är betydligt viktigare än nästa mål, nästa prestation eller nästa projekt.

Att vara en närvarande pappa.

Att ha tålamod. Att kunna vara pigg, glad och busig. Att orka vara med på barnens upptåg, uppskatta de små stunderna och faktiskt vara där när de händer.

Inte bara fysiskt närvarande, utan mentalt också.

Jag vill inte att mina barn ska minnas en pappa som alltid hade något på gång, alltid skulle vidare och alltid hade ett nytt mål att uppnå.

Jag vill att de ska minnas en pappa som fanns där.

Som skrattade, busade, hittade på saker och hade tid.

Det är en ganska stor skillnad.

Och kanske är det just där jag behöver göra min största förändring.

Ingen offerkofta – bara en ärlig resa

Jag delar inte det här för att jag vill att någon ska tycka synd om mig.

Livet innehåller perioder som är tuffare än andra. Vi bär på olika erfarenheter, ansvar och utmaningar, och det som blir för mycket för en person behöver inte vara det för någon annan.

Det finns ingen poäng i att jämföra.

Däremot tror jag att vi kan lära av varandra.

Jag vet att många människor har upplevt något liknande, samtidigt som varje persons erfarenhet är unik.

Därför vill jag dela med mig mer av min egen resa. Inte bara av vad som hänt, utan också av tankarna, insikterna, verktygen och förändringarna som jag försöker ta med mig framåt.

Jag är långt ifrån färdiglärd.

Men jag börjar förstå att utveckling inte alltid handlar om att göra mer, springa fortare eller nå nästa mål.

Ibland handlar utveckling om att våga stanna kvar, lyssna och lära sig något som man tidigare inte har velat eller kunnat se.

Tacksamhet och fortsättningen

När jag ser tillbaka på de senaste åren finns det mycket som har varit tungt.

Men det finns också så otroligt mycket att vara tacksam för.

Mina tre fantastiska tjejer. Alla människor jag har fått möta genom Your Success Växjö. Mina kollegor, vänner och alla som har visat omtanke och förståelse.

Jag är tacksam för allt jag har fått uppleva, för allt jag har lärt mig och för möjligheten att steg för steg börja hitta tillbaka.

Jag vill fortsätta utvecklas. Jag vill ha mål, drömmar och projekt. Jag vill träna, lära mig nya saker, vara nyfiken och se vad jag kan åstadkomma.

Men jag vill också kunna njuta av livet medan jag gör det.

Jag vill kunna vara driven utan att alltid behöva driva på.

Jag vill kunna ge 100 procent, men också förstå att 100 procent inte behöver betyda samma sak varje dag. Och framför allt vill jag lära mig att fördela min energi på det som faktiskt betyder något.

Jag tror inte att jag behöver bli en annan människa.

Jag behöver bara bli lite bättre på att ta hand om den jag redan är.

Så det här är inte slutet på någon historia. Snarare början på ett nytt kapitel.

Jag kommer att dela med mig av min vardag, mina tankar, träningen, äventyren, utmaningarna, idéerna och allt annat som hör livet till.

Ibland blir det personligt. Ibland blir det träning och hälsa. Ibland kanske det bara blir något jag funderat på eller upplevt.

Det kommer inte alltid vara perfekt, tillrättalagt eller särskilt genomtänkt.

Det kommer helt enkelt att vara jag.

En sak i taget. Ett steg i taget.

Och med lite mer tålamod med mig själv längs vägen.

Fortsättning följer.